Champoluc

Stor själ och ännu mäktigare skidsystem

Champoluc är en skidort med stor själ. Och ett ännu större skidsystem. 1996 var vi på Sportresor först med paketresor till Champoluc – en av Italiens bäst bevarade alpbyar. Detta är en perfekt plats om man vill ha stor skidåkning, rustik bykänsla och ljuvliga matupplevelser. Visst finns det bra barer och underhållning på kvällen. Men Champoluc är främst för passionerade skidälskare som inte måste vara senast i säng på natten. Det är på dagarna de stora äventyren väntar. Här från Ayasdalen i Italiens nordvästra hörn är utsikten mot Monte Rosa-massivets 4000-metersglaciärer mäktig och charmen overkligt stor, vilket många återkommande svenska gäster talar lyriskt om.

Som Himalaya för avancerade

Man kan dela upp det fantastiska systemet Monterosa Ski i tre delar. Champolucdalen har långa välpreparerade röda och blå ”salongsgolv”. Här trivs familjer och alla som gillar lagom utmanande åkning. De ivriga skidfreaksen tar skidbussen till Frachey för att ta sig över Colle Bettaforca och till Gressoneydalens röda och svarta pister – det är en fröjd för avancerade åkare att ta sig ner mot Stafal. De ger garanterad adrenalinstinn svettchock och varm skön mjölksyra i låren. Över nästa bergskam, Passo Salati, väntar Alagnadalen med sin nya snabba gondol som ger nästan tusen höjdmeter i en av Alpernas skönaste svarta branter. Lägg till alla offpistmöjligheter i denna kultby för Europas skidfantomer så inser man att systemet erbjuder oändliga valmöjligheter. I Alagnas tysta, mäktiga alpnatur känns det nästan som att åka nedför välpreparerade pister i Himalaya. Alla backar prepareras varje dag till perfektion med ett väl utbyggt nät av snökanoner. Italienarna kommer främst hit på helgerna. Annars är det sällan liftköer i detta omfattande system med snabba, moderna liftar.

Vedrök från stenhusen

Det vilar en vänlig stämning i Champoluc som märkligt nog fortfarande är en riktig alpjuvel. Här finns få andra chartergäster än svenskar. Övervintrande skibums älskar platsen, trots eller kanske tack vare att det inte främst är en snobbig festby. De njuter av den intima byatmosfären som andas tidigt 1900-tal. Traditionerna har bevarats så väl att i grannbyn Gressoney talar vissa äldre invånare fortfarande den tyska walserdialekten från 1400-talet och spelar ibland i stora horn när skidåkarna kommer ner till byn efter dagens sista åk.

Hotell med lång historia

Även i restaurangerna sitter den genuina känslan kvar i väggarna. Här är hamburgare med ketchup och torrt bröd portförbjudet. I Rifugio Guglielmina, ett av Alpernas äldsta och högst belägna bergspensionat på 2800 meter, står färsk pasta med lokala ostar som Fontina och Aostadalens friska mineraltoniga rödviner för njutningsmomenten. För att inte tala om utsikten tiotals mil över Alpernas toppar in i regionen Piemonte. En annan höjdarrestaurang med intim solterrass är La Mandria, som serverar mat värd att skicka vykort hem om. La Grange är en annan restaurang värd att vallfärda till. Tystnaden i den branta dalgången och klucket från smältvattnet på den lilla solterrassen är balsam för själen. Nästan allt på listan av kraftfull alpmat – från fondue på Toma-ostar till den lokala kaffekasken Grolla som man tänder på och dricker gemensamt ur en handkarvad träskål – bidrar till den mysiga atmosfären i denna förtrollade dal. Har man väl åkt hit vill man snart tillbaka. Det känns långt, mycket långt till civilisationens larm.